Tröskelns väktare: Gabriele Siedle pratar med Nikolaus Kuhnert
Nikolaus Kuhnert är utgivare och chefredaktör för tidskriften ARCH+. Sedan 2009 har Siedle och ARCH+ byggt upp ett nära samarbete, som har uppstått ur det gemensamma intresset för tröskelns arkitektur. Samarbetet började med tröskelatlasen. Där publicerade ARCH+ för första gången en omfattande översikt över tröskelelement i arkitekturen, som gick tillbaka till forskningsresultaten från vetenskapare på ETH i Zürich. Sedan 2010 deltar Siedle som initiatör i diskursplattformen ARCH+ features, där unga innovativa kontor föreställs.
Nikolaus Kuhnert: Fru Siedle, vi har en gammal kärlek gemensam, kärleken till tröskeln. Här handlar det i regel om övergångsfenomen som ingen lägger märke till, de kan vara av rumslig arkitektonisk eller social kulturell typ. Underförstått även om kontrollens regim, om integration eller utestängning, om förhållandet mellan säkerhet och tillgänglighet och slutligen om det stora temat kommunikation. Med tröskelatlasen har ARCH+ ägnat ett nummer av tidskriften till ett tema, där Ni genast identifierade och personligen understödde innehållets potential. Ni har deltagit i symposiet vid ETH i Zürich och har engagerat Er för realisationen av ARCH+ features. Varifrån kommer det starka intresset för innehållet, som jag alltid har märkt hos Er? Som jag upplever det, är det någonting mycket ovanligt i företagskretsarna.

Gabriele Siedle: Det finns många ödesdigra möten som man inte kan planera. Precis när vi började prata med varandra, hade vi hos Siedle beslutat, att vi ville befatta oss närmare med temat och förstå oss som "tröskelns väktare". Denna positionering har jag drivit på, för att inom och utanför företaget utveckla medvetandet för den kulturella dimensionen i vårt arbete. Vi ville veta, vilken kulturhistorisk betydelse tröskeln har och hur den kommer att ändra sig i framtiden.

Nikolaus Kuhnert: Vad händer, när både kommunikationens och tröskelns roll har ändrat sig massivt genom digitaliseringen? Tänk bara på porttelefonen, som utvecklades i början på 1900-talet. Idag är vi i läge att kontrollera tillträdet var vi än är med hjälp av en smarttelefon. Även Siedle har precis utvecklat ett IP-system, som gör det möjligt att överhuvudtaget kontrollera tröskeln via Internet. Er värld i Furtwangen är alltså högteknologins värld. Nu möter Ni en evenemangsserie, där arkitekterna inte betraktar temat tröskel ur teknisk utan snarare ur kulturell och social synpunkt: Vi har genomfört olika evenemang om alternativa former av begreppet byggherre, till exempel byggrupper och byggkooperativer osv. Men vi har också bjudit in designer, som KRAM/WEISSHAAR eller designern Konstantin Grcic från München, som tillsammans med Muck Petzet gestaltade den tyska paviljongen på arkitekturbiennalen i år. Ni är alltså innovationsdrivare i ett produktsegment. Å andra sidan är Ni öppen för innehållet och söker med den gemensamma evenemangsserien kulturella och sociala innovationer.

Gabriele Siedle: Det är precis detta som är viktigt och även intressant i vårt samarbete. Siedle har skapat en teknisk bas, som egentligen gör allting möjligt. Men teknisk know-how ersätter inte en företagsstrategi. Vi måste snarare ställa frågan, med denna teknologi som bas, vilken är den rätta vägen. Hur ser tröskelns samhälle ut i framtiden? Börjar den verkligen först vid dörren eller finns den snarare i kommunikationen? Vad är ute, vad är inne, vad är privat, vad är offentligt? I detta sammanhang måste vi leda diskussionen längre än bara till det tekniska, eftersom de senaste teknologierna inte hjälper mig, när jag inte har någon idé om vilka produkter som överensstämmer med tidens anda. Sedan dess har ARCH+ features vuxit och blivit en hel serie diskurser, i vilka arkitekterna och formgivarna inte bara har pratat om arkitektoniska tröskelrum, utan även om trösklar i samhället och stadsplaneringspolitiken. Hittills har vi kunnat följa denna serie intensivt och jag kan säga, att det har gett oss vida mer, än vad jag hade vågat hoppas på. När man ser tillbaka, har vi stött på många frågeställningar, som har utvidgat vår horisont och som har berikat våra innovationsprocesser:
Vilken betydelse hat trösklarna i ett samhälle som förändrar sig snabbt, men som också medför nya former för det gemensamma boendet? Allt detta behandlades underbart i features, och vi kunde närma oss temat ur helt andra blickvinklar. När vi idag diskuterar om teknologier och framtidsprodukter, då tittar vi inte bara på marknaden och frågor oss, vart kan utvecklingen gå. På grund av samarbetet med Er tar vi numera hänsyn också till de sociala och kulturella aspekterna i diskussionen – och hur vi måste reagera på de ekologiska och sociala förhållandena. Här tänker jag på den 15 diskursen med Arno Brandlhuber och June 14, där jag senast deltog i Berlin. I sammanhang med debatten om hållbarhet krävde arkitekterna: reducera er igen och lär er att avstå från de kära standarderna, bygg med klimatet, bygg kommunikativt.

Nikolaus Kuhnert: Ta till exempel temat byggemenskap, eftersom det ger oss en bra möjlighet att åskådliggöra frågan om övergången. Här spelar inte bara det klassiska övergångsrummet mellan ingångsdörren och gatan en roll, utan i regel försöker byggrupperna att öka husets gemenskapliga andel, vilket drar med sig andra tröskelrum.

Gabriele Siedle: I detta sammanhang har det inledande evenemanget med BARarchitekten och deras projekt på Oderberger Straße lämnat ett djupt intryck hos mig. Arkitekterna hade befattat sig intensivt med den socialpolitiska utvecklingen i storstadsregioner som Berlin. Då spelar saker som ett garage eller bilen som statussymbol ingen roll längre. Ni måste snarare befatta er med den förvärvsarbetande, ensamstående mammans behov. Det handlar om mycket pragmatiska överläggningar som parkeringsplatser för barnvagnar eller att ta emot posten och andra leveranser, när ingen är hemma. Detta kräver nya former av tröskelelement, som till exempel brevlådor som öppnas med koder, eller förvaringsfack, som gör det möjligt att avlämna leveranser, när mottagaren är frånvarande. Det vore då en tröskel mellan offentliga, halvt offentliga och privata rum. Det underbara projektet från BARarchitekten har bekräftat min avsikt att vi måste understöda serviceidéerna för förvärvsarbetande människor mycket mer.
Detta beträffar också lösningar för gemensamma områden, om vars användning invånarna måste kommunicera med varandra. Dessa rum kan bokas till exempel via ett kommunikativt gränssnitt. Men då behöver vi kanske inte längre den klassiska kameran vid dörren, utan andra trösklar med avsatser, som bättre förenar de nya rumsliga övergångarna mellan privat, gemensamt och offentligt.

Nikolaus Kuhnert: Vi förflyttar oss alltså från den gamla dörrtröskeln till frågan om organisationen och den virtuella världen. Det som förblir det samma är människans behov av säkerhet.

Gabriele Siedle: Vårt företag står för säkerhet och vi måste säkerställa, att våra produkter tillåter att endast behöriga personer överskrider tröskeln. Under detta får tekniken inte dominera människan, det är den stora utmaningen. Även det har vi lärt oss av Arno Brandlhuber under evenemanget i St. Agnes-kyrkan, där han sa, hör äntligen av med att stapla komplexa teknologier ovanpå varandra. Överfört på vårt arbete betyder det: Koncentrera er igen på de grundläggande funktionerna. Idag kan vi realisera virtuella och beröringsfria trösklar, men människorna vill kanske inte det i verkligheten. De vill helt enkelt stänga en dörr. Evenemangen med Er ger oss möjligheten att filosofera, diskutera och i synnerhet analysera allt detta. Och sedan åker vi hem till Schwarzwald och försöker att integrera dessa överläggningar i vår innovationsprocess.
© 2020 S. Siedle & Söhne OHG
TOP