ARCH+ features 15: Arno Brandlhuber och June 14
Som ett ”extremt bra komplex” betecknar Arno Brandlhuber kyrkcentrumet St. Agnes, som han tillsammans med June 14 - Johanna Meyer-Grohbrügge & Sam Chermayeff - byggde om för galleristen Johann König. I kyrkans församlingscentrum presenterar de båda kontoren den varsamma saneringen av byggnadskomplexet. Samtidigt övergick arkitekterna och redaktören för ARCH+ till en diskussion om levnadsformerna i staden. Med Tokio som exempel, där Meyer-Grohbrügge och Chermayeff levde i Moriyama House av Ryue Nishizawa, diskuterade deltagarna om utvecklingen i förhållande till inne och ute och gränsernas permanenta förhandlande.

> till videodokumentationen
Kyrkcentrumet St. Agnes i Berlin-Kreuzberg, som blev färdigt 1967 och byggdes enligt Werner Düttmanns planer och är ett typiskt exempel på brutalismen. Olika funktioner är grupperade omkring en innegård. Det centrala rummet utgörs av det imponerande kyrkoskeppet, det framtida utställningsrummet. På väggarna finns samma råa puts som på fasaden. Byggnadens karakteristiska råhet lämnar Brandlhuber intakt. Hans ingrepp i kyrkoskeppet är ”relativ sensibelt, men samtidigt optiskt graverande”: I den inre volymen drar Brandlhuber in ett så kallat ”bord” exakt där koret stod. Därunder befinner sig Schaulager, däröver gallerirummet. Genom att dela volymen ändrades ”perspektivet som var riktat uppåt mot gudarna till ett horisontalt, nästan kvadratiskt perspektiv”, förklarar Brandlhuber. Innegården gestaltar June 14 i ”much cuter form” som nytt spirituellt centrum för St. Agnes.
”Negotiating boundaries” kallar Johanna Meyer-Grohbrügge och Sam Chermayeff sitt bidrag om livet i Moriyama House av Ryue Nishizawa i Tokio; där båda arbetade för SANAA. Moriyama House fördelar sina funktioner mellan olika byggkroppar, avstår från ett tydligt centrum och en klar avgränsning mot omgivningen. ”Med huset som verktyg måste vi förmedla relationen till uterummet och mellan varandra”, berättar de båda, ”det är en katalysator mellan saker och människor”. I vårt land har rummen en sluten natur, vilket är resultatet av en historisk utveckling, inte deras mål, säger Meyer-Grohbrügge och Chermayeff, som fastställer att det även i Europa finns ett behov av nya boendemodeller: ”Arkitekturen kan erbjuda möjligheter i stället för att vara ett slutet hölje.”
Att bo i staden: ”Vi gjorde roliga saker, till exempel att sova med öppna dörrar mot gatan, så att den blev en del av vårt sovrum… De andra grannarna, som också var en del av vård värld, gjorde samma sak.”

Boende- och levnadsformerna i Tokio är typiska för en kultur, som integrerar och vidareutvecklar påverkningarna utifrån, säger Nikolaus Kuhnert. Ur det snabbt förändrande sättet att bygga i Tokio, där en byggnad förnyas efter i genomsnitt 26 år, härleder redaktionen centrala teser för den europeiska byggkulturen: En ”primitiv framtid” måste komma, säger Ngo, eftersom hittills ledde den förbättrade tekniken i byggnaderna till att det alltid behövdes ännu mer teknik - det kommer att upphöra. Som ”heuristisk funktionalism” betecknar Kuhnert förläggningen av boendefunktionerna, vilka enligt Ngo, leder till ”Culture of Access”: Inte alla måste äga allt, snarare kommer den kollaborativa användningen att öka. Det gäller allt mer också för rummen.
Som exempel på nya former av flexibilitet nämner Kuhnert ”Antivilla” av Arno Brandlhuber i Krampnitz vid Potsdam. Brandlhuber delar upp hela byggnaden i olika klimatzoner med en varm kärna i mitten och ökande exponering mot ränderna. ”En central fråga är, om vi även i framtiden alltid måste tillverka allting under samma förhållanden”, säger Brandlhuber. Hans modell är en annan: Under vintern bor man bara i den varma kärnan, när omgivningens temperatur ökar utvidgar sig boendeytan ända ut till uteområdet. Byggnaden och miljön skapar en differentierad relation.
60-talets anda: Församlingssal St. Agnes.
© 2020 S. Siedle & Söhne OHG
TOP